Vågar man tro på barn som är eller har varit utsatta för sexuella övergrepp?

Barn är oerhört lojala mot sin familj och även mot förövare utanför familjen.
När barn berättar om sexuella övergrepp är det ofta för att de inte står ut längre eller att något annat barn riskerar att bli utsatt för sexuella övergrepp. Antalet barn som aldrig berättar överstiger klart de fåtal som avslöjar övergreppen och de som berättar förminskar snarare än förstorar.

Fantasier
Barn som berättar en påhittad händelse uppträder, skiljer sig på ett markant sätt från barn som verkligen utsätts för sexuella övergrepp. Välutbildad personal kan skilja en självupplevd berättelse från eventuellt inlärd berättelse eller från fantasier. Barn kan inte fantisera detaljerat om sådant som inte finns i deras begreppsvärld.

Unik information
Specifika självupplevda händelser och känslor kan inte beskrivas på ett personligt sätt av den som inte varit närvarande. Bara den som varit på plats kan lämna den unika informationen om dofter, smak, ljud och känsel. Barnet kan dessutom beskriva speciella synintryck och känslor som fanns vid den verkliga händelsen